När lillan kom till världen

Jag vet, det har tagit ett tag...
Närmare 6 veckor för att vara exakt, men nu har jag äntligen plitat ner berättelsen om dagen då Ebba kom till världen. Tänkte att det kanske finns intresse att höra hur det var, så - here goes - Onsdagen den 12 april 2006:

Uppstigning klockan 7.30… Kunde inte somna om efter ”morgonpinken” utan satte mig och läste tidningen i lugn och ro. Väckte mamma strax efter 8.00 och åkte sen ner tillsammans till mödravårdscentralen för sista träffen med min barnmorska Eva… Det visste jag ju faktiskt, för sen var det tänkt igångsättning på lördag... Allt bra, förutom mitt trytande tålamod och allt tyngre mage, men men...
Åkte hem igen, åt frukost och fick håret slingat av mamma (mycket snyggt förövrigt!) och fortsatte sen stöka lite här hemma. Fick ett SMS av Ulf och Sussann (Klas kusin med tjej..) som sa att de var inne på förlossningen i Södertälje och skulle bli igångsatta och ni må tro vilken frustration det var... De skulle få barn idag, men inte vi!!!
Jag och mamma kolhydratladdade med havregrynsgröt för att orka med en dag på stan, så åkte vi in med Klas. Vi var in och beställde våra vigselringar hos en av guldsmederna, sen strosade jag och mamma vidare mot Wedins för att köpa de tidigare utsedda skorna... Det är här berättelsen börjar bli spännande ;-) ...

Håller precis på att ställa mig upp från stolen med de nya skorna på, så känner jag hur det ”knäpper” till i magen. Direkt efter forsar vattnet!!! Det verkar finnas hur mycket som helst, för det bara fortsätter att rinna… Jag och mamma skrattar hejdlöst och det känns så underbart! Äntligen händer det nåt, det startar! Kroppen var inte helt misslyckad på att grejja utdrivning iallafall! Damen i skoaffären ser mest chockad ut, och jag lyckas be om ursäkt mellan skrattattackerna för att jag blött ner både golvet och stolen :-) . Klockan är nu 13.45, då jag ringer Klas och vi tar oss sakta upp mot ringmuren där vi blir upphämtade. Mamma går bakom mig och täcker mina plaskvåta byxor för obehörigas blickar...

Ringer förlossningen som vill att vi kommer in för kontroll, vilket vi också gör efter att först åka hem för att hämta min journal. Kollar fostervattnet vilket är ofärgat, byter kläder, sätter på mig en av den kommande bebisens blöjor (ja, den räckte till att lägga i byxorna iallafall) och anländer till förlossningen cirka 14.30.
CTG-kurva kopplas, gumman mår bra och lite värkar börjar så smått komma. Efter en halvtimmes registrering besöker jag toan, och ser där att fostervattnet är lätt gul/beigefärgat. Barnmorskan menar att det inte är någon anledning till oro, eftersom det är så lite, men hon vill ändå att jag stannar kvar för att de ska kunna ha koll på bebisen och mig. Jag hade nämligen förväntat mig att få åka hem och invänta värkar, samt hinna packa ihop de sista sakerna som vi inte tog med oss.
Klas åker därför själv hem klockan 15.45 för att grejja det sista och jag befinner mig nu ute i dagrummet med ett annat par från vår föräldragrupp.

Bara 10 minuter efter Klas åkt börjar värkarna dra igång på riktigt! Som att trycka på en knapp blir det JOBBIGT på allvar... Jag vankar runt, men får sen stå still och gunga på höfterna samtidigt som jag försöker andas lugnt för att klara mig igenom värkarna. Det gör verkligen ont, som riktigt riktigt intensiv mensvärk och lite till. Och inga pauser får jag heller! Så fort en värk börjar minska från maxläge, så drar nästa igång! Försöker prata med föräldragruppsparet men det går inte att få ut några ord, hinner inte - för andningen behöver full koncentration...
Tar mig på nåt sätt in på rummet igen och ganska snart efter kommer min barnmorska - Birgitta - in och ser att jag har det riktigt kämpigt. Undersökning nr 1 görs - en leende Birgitta meddelar att här har det hänt grejjer - öppet 8, nästan 9 centimeter! Klockan är nu ungefär 16.20, så på en dryg halvtimme har jag nästan öppnat mig helt... Jo, jag sa ju att det gjorde ont! Klas rings upp då hon anser att han måste skynda sig tillbaka med tanke på tempot, han stod hemma i köket och bredde mackor till matsäcken och jag kan ana att en lite höjning av pulsen skedde...

Jag får nu hjälp att komma i en patientskjorta och får sen börja med lustgasen. Massage i svanken tillsammans med lustgasen gör det hela mycket mer uthärdligt och värkarna blir nu också mer distinkta med paus emellan. Jag gillar lustgasen, känns precis som att vara rejält onykter, fast utan att tappa kontrollen – mycket konstig känsla!
Klockan är närmare 16.45 när Klas kommer tillbaka, och hamnar rakt in i riktig förlossningsaction. Han får direkt hoppa in som massör vilket han var grym på! Beröm haglar över att jag är så duktig på att använda andningen för att slappna av. "In genom näsan-ut genom munnen" fortsätter, och jag tror klockan är närmare 17.15 då jag plötsligt börjar må illa och kräks ordentligt! Vi har fått lära oss att det sker när bebisen passerar spinae, de nedre taggarna i bäckenet, och det känns skönt då man vet att det närmar sig. Provar att ligga en stund på sidan men det är inte alls behagligt, inte heller vill jag stå upp någon längre stund, för det trycker på så ofantligt neråt. Strax efter 18.00 kommer första krystvärken vilken känns som inget annat! Det går verkligen inte att hålla emot, kroppen tar verkligen över helt! Birgitta undersöker mig nu igen, och jag är fullt öppen – grönt ljus för att trycka på!

Jag tror att det är nu jag får komma över på rygg, halvsittande. Klas sköter nu lustgasen åt mig så jag ska ha händerna fria för att kunna ta i mer. Krystvärkarna är lite jobbiga i början, att veta hur jag ska utnyttja dem, hur mycket man hinner trycka på... Och jag VILLE inte trycka på fullt i alla lägen, för det kändes som om jag skulle orsaka en explosion av mig själv. Lite peppning av Klas och guidning av Birgitta gjorde nog sitt för att jag skulle fixa det. Känner hur huvudet kommer längre ner, för att tillslut komma ut en liten bit... för att sen sjunka tillbaka igen! Och då blev jag förbannad - hade jag slitit så i den senaste värken, bara för att bli snuvad på konfekten?!?!?! Tittar på klockan som nu är 18.35... Tillslut så kommer iallafall huvudet ut en bit för att stanna där - och DET mina vänner - DET var det jävligaste hittills! Ont på högsta nivå, (VAS 10 mina kära systerstuderande) och så säger Birgitta åt mig med riktigt skarp ton att, -"Nu Jenny - nu håller du! Krysta INTE, för då går du sönder! Vänta på nästa värk!

Och hur fan ska det gå till tänker jag - hålla kvar när det gör så inihelvete ont ?!?!?! Ursäkta språket... Jag tyckte att det var ganska tätt mellan värkarna innan, men nu var det verkligen en evighet till nästa! Så kom den tillslut, jag tröck på för kung och fosterland och så ploppade huvudet ut! Så ljuvligt att slippa det där ONDA!!! Men det var ju inte klart riktigt än, det är ju lite mer kvar av ett barn efter huvudet och det skulle ju ut också... Bara en värk till peppade Birgitta och Klas på, sen är det klart! Så en sista kraftansträngning med den sista värken, så schloppade det till och så var hon ute!!!

Så den 12 april klockan 19.03 föds våran Ebba! Världens finaste tjej kommer ut alldeles blålila och läggs på min mage! Och allt blev bara lugnt - inget som gjorde ont mer, inga fler värkar att ta sig igenom, nu var vårt barn här! Ojojoj, vilken lycklig, stolt pappa som stod vid min sida! Och OJOJOJ vilken känsla att få träffa sin dotter för första gången efter att ha längtat efter henne så länge!