Arbete och saknad

Tiden på jobbet har flugit förbi och det är länge sedan jag tyckte det var så roligt att jobba! Jag var inte bortglömd trots att det är ett och ett halvt år sedan jag var på avdelningen senast, tvärtemot så var det idel glada miner och trevliga hälsningar när jag dök upp igår morse. Det tog bara någon timme innan kunskaperna började återvända i minnet, så nervositeten av att börja jobba igen rann av mig ganska omedelbart. Det känns jättebra att få vädra av hjärnkontoret lite mer än man gör på hemmaplan och jag ser framemot att gå dit på söndag igen.

Minnet från min allra första helg på samma avdelning finns dock kvar. Förutom den personen jag gick inskolning med så var det ingen som pratade med mig och särskilt en sköterska visade med all önskvärd tydlighet att det inte var uppskattat med ny personal på avdelningen. Expeditionsdörren drogs igen med en sur blick mitt framför näsan på mig när jag skulle in för att rapportera något och oavsett vad jag sa så togs det emot med en fnysning. I fikarummet pratades det friskt men så fort jag sa något blev det knäpptyst och tillslut började det nästan kännas som om jag faktiskt inte fanns. Jag gick hem gråtandes den söndagen. Och jag fick ont i magen när jag blev tillfrågad om ytterligare jobb där. Hur som helst, det blev bra tillslut.

Men OJ vad jag har saknat Ebba under den här helgen! Längtat efter att få åka hem och leka med henne och det har bubblat av lycka i magen när jag kommit hem igen, mött av en leende liten tjej. Ganska otroligt vad några få timmar kan göra för entusiasmen över att få umgås med sitt barn. Det är aldrig någonsin tråkigt, men jag kommer definitivt uppskatta morgondagen med min lilla solstråle än mer efter att ha varit ifrån henne så mycket!