Hemma igen

Efter en god natts sömn med vetskapen om att vi var väl omhändertagna vaknade både mor och dotter pigga, uppvätskade och utvilade tidigt imorse. Den lilla patienten lät sig matas med en liten slurk välling till frukost, men efter att den kom upp igen och det dessutom började komma utgifter från den bakre delen, så dröjde det inte länge innan hon var trött, slö och loj igen. Hela förmiddagen har hon slumrat och de korta stunder hon varit vaken har hon vägrat dricka eller äta så vi trodde till en början att vi skulle bli kvar ännu en natt. Farmor kom och hälsade på med en fin leksakstraktor i sjukhuspresent och även Ninnie tittade förbi för en strykekram till den lilla sjuklingen. Framåt eftermiddagen började Ebba pigga på sig lite och efter att hon fick i sig (och behålla) en liten smörgås, då kändes det ok att åka hemåt. Hon var tydligt glad över att komma hem och lyckligt har hon krupit runt och hälsat på alla sina leksaker. Helt som vanligt är hon inte än, men hon verkar absolut vara på väg åt rätt håll.

Jag känner mig dock lite ledsen efter attityden hos läkaren som både träffade oss på akuten och som skrev ut oss i eftermiddags. Inte så att han på något vis var otrevlig, men det subtila meddelandet i det han sa var att det nog var onödigt att vi hade åkt ner till lasarettet. Någon fara för uttorkning var det inte fråga om efter bara ett dygn och nog kunde vi klara oss på att tvinga i henne vätska hemma. Varken Klas eller jag är den typen som stressar upp oss i första taget. Inte heller kastar vi oss på telefonen och ringer sjukvården på en gång, än mindre packar in oss i bilen och åker ner till akuten i onödan. Dessutom KÄNNER vi vårt barn. När hon är i det närmaste okontaktbar och bara gnäller och gråter, då ÄR det något som är fel. Sen må det vara att det inte är livshotande, men ska det måsta vara riktigt, riktigt illa innan man utnyttjar sjukvården? I mitt sinne gjorde vi iallafall rätt som sökte hjälp istället för att med våld tvinga i Ebba dryck, som hon ändå stunden senare kräktes upp. Dessutom tror jag inte i min vildaste fantasi att den liter dropp som sattes, bara sattes för att stilla vår oro. Sen får jag väl stå ut med att bli betraktad som en sjåpig förälder då.