Vecka 40!!!!!!

Hade tänkt lägga in en pinfärsk magbild, men batteriet i min kamera var trött i morse... Så den kommer imorgon istället, ni får hålla till godo med endast den "intellektuelle" delen av mig ikväll - alltså texten...

Nu är den magiska vecka 40 här. Och klockan har passerat 00.00, det är nu måndag den 27:e mars, vilket betyder att dagen D är 4 dagar bort...
Tänk vad man väntat på att man ska vara i sista veckan, så overkligt långt borta det känts... och nu är det verklighet! Nu ska man ju inte dra för stora växlar av det heller i och för sig, eftersom det lika gärna kan dröja 2 veckor till vilket vi dock VERKLIGEN INTE VILL! Men det fattar ju alla utan att jag behöver säga det...

Nu har jag snart gjort mitt i form av Moderskepp™. Jag har nu ett tag varit - inte bara Jenny - utan dessutom ett livsuppehållande system åt en annan människa... dvs ett Moderskepp™.
Ett Moderskepp™ tar ingen hänsyn till moderns egen rörelsefrihet eller de annars brukliga funktionerna eller användningsområdena av kroppen. Istället dirigeras hela kroppssystemet om till att vara ett bebisförråd... Hormonerna gör så att acnen frodas och att näsan blöder. Brösten växer - yieppiee!!! - men samtidigt får de nya, tydliga blå blodkärl samt ett par gigantiska bröstvårtor som gör att de nya bomberna inte alls liknar de Playboytuttar man kanske tänker sig... Magen växer, och får en alltmer utputande navel som syns genom tröjan. Under naveln växer dessutom en massa hår som man tack och lov inte längre ser eftersom magen är ivägen.
Att knyta skorna har blivit ett projekt, liksom att ta sig i och ur en bil. När man ligger plant eller böjer sig fram får man halsbränna och all magsyra i näsan. För att raka benen krävs en gedigen planering och en hel massa vilja!!! I och för sig... man ser inte till benen så mycket heller, så varför bemöda sig?!

Ja, kort och koncist... - Fattar ni nu att jag längtar efter att bara få vara Jenny?!?!?

Näe, nu är jag lite ensidig faktiskt...
För det har funnits så mycket positivt med hela den här tiden med magen också!
Att fått vara med om att ha ett litet liv i sin mage och att från i vecka 19 (när första buffen inifrån kom) aldrig känna sig ensam - det går inte att förklara hur det värmer.
Att få små knuffar till svar när man ligger och pratar med magen, eller att få en fot tryckt mot sin hand när man vilar den på magen - det går inte att förklara hur det värmer.
Att få se ett litet Pyre röra sig inne i magen, suga på tummen och se hjärtat slå - ja, det går helt enkelt inte att förklara hur det värmer!!!