Jag har både under graviditeten och efter Ebba föddes fått frågan "Hur länge tänker du amma?". Under graviditeten var mitt svar att jag väntar och ser, det är ju ändå ingen självklarhet att man får möjligheten att amma. När sedan Ebba föddes och mjölken fanns där, då sa jag: minst ett halvår. Så närmade sig hon sex månader och då sa jag: kanske till hon blir ett år... Det har aldrig varit så att jag dragit en gräns för
när Ebba är "för stor" för att ammas och jag har heller inte haft någon plan för när jag skulle sluta. Jag har hoppats att det skulle vara Ebba som gjorde det valet innan mig, för att amma i ytterligare ett par år hade inte varit ett alternativ för mig. Även om jag vet att mitt hjärta hade brustit varje gång jag hade fått neka henne bröstet så hade jag tillslut sagt stopp, för att få tillbaka min kropp, för att slippa vara rädd för ett hårt bett från en tandfull mun, för att ge Klas möjligheten att vara förälder på samma villkor som jag och för att jag helt enkelt inte ser anledningen till att fortsätta amma år efter år. Själviskt tycker säkert någon, men jag lovar att jag älskar min dotter precis lika mycket som den som ammar tills barnet är sju år.
Visst är det praktiskt att alltid ha maten med sig och visst är det kärlek att ge sin dotter mat, tryggt liggandes i sin varma famn. Att se varandra i ögonen, att ha en liten hand strykandes lätt över bröstet och att se hur dåsigheten kommer krypande i takt med att mättnaden infinner sig. Ja,
det ÄR mysigt att amma, både för mamma och barn. Det är ett band, en odelad nära stund med det finaste man har och det känns underbart inombords att kunna ge sitt barn närhet och mättnad. Men jag tror inte att man ger mindre av varken kärlek, närhet, mättnad eller trygghet bara för att man slutar amma.
Under drygt två veckors tid har Ebba varit ytterst sparsam med sitt intag av min mjölk. Som mest har det handlat om en gång dagligen och då alltid innan förmiddagsvilan, ingen annan gång på dygnet har hon velat ha. Det började för ungefär två månader sedan med att hon bet mig på nätterna de gånger jag erbjöd henne bröstet då hon vaknade och sedan dess har ointresset av min mjölk succesivt utökats. De senaste dagarna har hon inte visat någon ansats till att vilja ha och de få gånger hon ändå har ätit lite så har det varit mitt förslag och mängden har varit försumbar. Idag är tredje dagen
(inte i rad) som jag inte erbjudit henne bröstet och jag tror faktiskt att hon nu gjort sitt val att övergå till fast föda för gott.
Det är mycket känslor inblandade när det gäller amning och fler än en gång har jag hört om en slags sorg när man slutar. Men jag känner inte så. Inte alls faktiskt, det är snarare bara positiva känslor inblandade i mitt amningavslut. Jag känner mig stolt. Stolt över att ha gett henne av min näring och stolt över Ebba som själv gör valet att sluta amma. Hon kommer ändå alltid vara mitt lilla knyte och jag kommer alltid vara hennes varma, trygga famn hon kan söka sig till oavsett om hon är ett, tio eller tjugofem år gammal.
Imorgon kommer jag packa ner alla amningsattiraljer i en låda och ställa in den i förrådet. Sen ska jag njuta av att inte behöva fundera på vilken BH jag sätter på mig, att inte behöva begränsa mina tröjval för att möjliggöra diskret tuttåtkomst offentligt och framförallt: Jag ska varsamt öppna det rosa silkespapperet, ta på mig min nya, vråltjusiga 600 kronors dyrgrip
(som är så långt från en amnings-bh man kan tänka sig) och känna mig
f a b u l o u s!!!
